För tre år sen somnade min mormor in för sista gången. Mormor som var en sån stor del av min uppväxt och av mitt liv. Min älskade, besvärliga, ärliga, präktiga, stadiga momma som jag tillbringade stora delar av mina barndomars sommarlov med. Momma som klappade mig på kinden, sa kloka ord och tröstade.
Hon levde ett hårt och fantastiskt liv och försökte (många gånger förgäves) att få mig att slippa göra misstagen hon gjort. Jag sköljer alltid ur disktrasan en sista gång med iskallt vatten, för det lärde mormor mig. Hon bakade segkaka på norrländskt vis och lagade en oslagbar tjockpannkaka. Hos mormor plockade man hinkvis med jordgubbar och åt med socker och grädde.
Sista gången jag pratade med min mormor sa hon att "Jag är färdig nu, jag har levt klart. Jag har sett dig växa upp och jag har fått uppleva att få barnbarnsbarn. Nu är jag trött och tycker mig ha förtjänat rätten att få somna in!" Envis var hon också, min mormor, så när hon hade bestämt sig var det liksom ingen större idé att diskutera. Fyra dagar senare somnade hon in - precis som hon ville.
Hon har det bra där hon är men jag saknar henne och tänker ofta på henne!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åhh vilken fin skildring. Så fint du skriver. Underbara minnen du plockar fram. Förstår din saknad. Min mormor dog i bröstcancer när jag var fem år. Jag skulle så gärna velat ha en mormor.
SvaraRadera