Personligt eller privat?

Jag har många gånger i mitt yrkesverksamma liv reflekterat över skillnaden i att vara personlig eller privat med medarbetare och kollegor. I min roll som chef har jag naturligt valt att göra tydlig skillnad på mitt privat- och yrkesliv. Jag är absolut personlig med både mina medarbetare och mina chefskollegor, men aldrig privat! Anledningarna är många men en utav dom är att jag av erfarenhet vet att det på alla arbetsplatser finns människor som drivs utav, och gottar sig i, att skvallra om andra. Skvaller som i de allra flesta fall utvecklas som barnens viskningslek på dagis. En sak blir nåt helt annat längs vägen. Är informationen inte tillräcklig smaskig från början så finns det alltid de som hejdlöst bygger på den med egna fantasier och väldigt kreativt fyller i luckorna.

I de flesta fall kan det uppfattas som oskyldiga saker som sprids men då jag inte anser att någon annan människa har rätten att avgöra vad som kan anses vara oskyldigt i mitt liv så håller jag mitt privatliv just privat. Idag har jag tyvärr fått uppleva att det inte alltid hjälper. En fin person, som har samma ståndpunkt som jag i frågan, fick idag en rent fräck och väldigt privat fråga av en kollega. En kollega som skapat ett eget rykte baserat på lösryckt andrahandsinformation från mig. Information som spätts på längs vägen. Oavsett om det var oskyldig och ointressant information så kan jag inte låta bli att både förundras och bli förbannad över fenomenet. Vad ger denna person rätt att gräva i andras privatliv? Och med vilket syfte? Även om det i just det här specifika fallet knappast handlade om något skadligt eller smaskigt rykte så kan jag inte låta bli att fundera på hur många människor som faktiskt blir sårade och skadade längs vägen av just sådana här obetänksamma djungeltrummor.

Jag försöker lära mina döttrar att har de inte något snällt eller konstruktivt att säga till eller om någon annan så kan de hålla tyst! Det borde fler vuxna lära sig också.