MÅ GOTT!

torsdag 31 maj 2012

Torsdag i krisveckan..

Fortsätter mitt fokuserade krisande med en tämlligen händelselös torsdag. Jag har idag varit en sväng på jobbet för att hämta datorsladd, varit på gymmet och sagt upp mitt kort - varför betala nästan 500 kr per månad för ingenting? - varit på banken för att träffa min rådgivare inför lägenhetsköpet, varit på skolan för att krama tjejerna och informera dom om att jag flyttar in till stan och är hemma igen på söndag. När jag var där träffade jag även lill-tjejens pedagog som drabbats så hårt, så hårt. Jag gav henne den varmaste och innerligaste kramen jag kunde och jag beklagade sorgen med tårar i ögonen. Hon finner styrka i barnen i skolan och känner att deras frågor och funderingar hjälper henne att bearbeta och förstå. "Livet är bajs ibland" kunde vi enas om!! Livet ska inte ta slut vid 20-års ålder, så är det bara!

Packade sen väskan och drog till min tillflyktslägenhet i stan. Käkat middag, lyssnar på musik,surfar och äter lösgodis....känns som att jag kommer somna tidigt, tidigt ikväll och förhoppningsvis vakna utvilad och pigg imorgon. Jag tänker mig en heldag på stan; strosa runt, caféer, affärer och titta på folk.

onsdag 30 maj 2012

När det kommer ett mejl...

..som säger att yngsta tjejens favoritpedagog i skolan har råkat ut för det värsta, värsta man som förälder kan tänka sig då fullkomligt brister det. Hon har förlorat sin son i en tågolycka i helgen och det sätter naturligtvis mitt eget jävla känslomässiga kaos i perspektiv. Men jag gråter och jag gråter och jag gråter...tårarna tar aldrig slut. Jag gråter för hennes skull och jag gråter för att tårarna måste ut!

tisdag 29 maj 2012

När dottern...

..kommer hem med försenad morsdags-present som hon tillverkat i slöjden och förklarar att jag kan sätta upp hängarna i min nya lägenhet samt att den ena kroken är min, den andra är hennes, den tredje är lillasysters och ...."ja, den fjärde får väl bli till gäster då pappa inte ska bo där" - ja då kan man ju också släppa på tårarna. Herregud vad jag bölar okontrollerat just nu!

De vänner man förtjänar...

När livet krisar och man sjukskriver sig en vecka för att försöka leva ut hela jävla känsloregistret på en gång, då är det fantastiskt att ha vänner. Vänner som sluter upp och fångar in, vänner som man vet att man kan ringa mitt i natten och gråta ut hos. Vänner som inte skulle tveka en sekund att kasta sig i bilen, på flyget eller i en taxi för att komma om det behövdes. Sådana vänner har jag, och jag har inte bara en sån underbar människa i min närhet. Jag har fyra stycken! Fyra både gamla och nya väninnor som jag kan omsluta mig med och de är som bomull för mina själsliga sår just nu. Den ena fantastiska människan har varit min allra bästa vän sedan vi var 6 år och henne vände jag mig till igår. Jag behövde inte säga många ord innan hon bara sa "kom hit!". Hon och hennes familj bor på ett fantastiskt ställe, ett ställe där jag fick landa ett dygn och bara vara. Ett ställe att checka-in på mitt i gråten.
Väninnan och hennes döttrar hade bäddat fint åt mig, ställt champagne på bordet och lagt choklad på kudden.

Jag vaknade i morse till den här utsikten och frukosten serverades på altanen.
Om man har de vänner man förtjänar så har jag gjort mycket gott i livet som har så helt makalösa, fantastiska, underbara och genuina vänner!!

söndag 27 maj 2012

Rensning...

Dagen började med blomma och kaffe på sängen av döttrarna och tårarna låg nära redan där. Resten av dagen har tillbringats med att röja ut förråd och friggebod. Maken har varit med och hjälpt till han också, vilket är tur för jag hade inte orkat helt själv. Däremot är han så arg, så arg på mig att han har svårt att dölja sitt förakt. Det i kombination med att gå igenom gamla minnen, barnens dagis-teckningar, barnvagnar och gamla foton har gjort att tårarna har runnit i stort sett hela dagen. Tjejerna är och leker med kompisar så de slipper i alla fall se sin gråtande mamma som bryter ihop i tid o otid. Idag är jag nog nere på "en kvart i taget" faktiskt.

Nu har vi i stort sett fyllt hela carporten med skräp så nästa uppgift blir att hitta ett företag som kan komma och hämta sakerna och ta till tippen...det får kosta vad det kosta vill för jag har inte energi att ta hand om skiten en gång till!

lördag 26 maj 2012

En timme i taget...

...innebär att när man väl bäddad ner döttrar som somnat mitt i Eurovision Song Contest släpper efter och låter tårarna rinna. Man gråter och hulkar och man kämpar inte emot...man låter känslorna svepa över en i starka vågor...och man gråter helt ohämmat!! Det gör man...

En kvart i taget...

Att ta "en dag i taget" är ju ett vanligt uttryck. När man befinner sig i lite utav ett livskaos, såsom jag gör nu, så kan man behöva bryta ner det i mindre bitar för att kunna hantera. När man befinner sig i en situation där man är osäker på om man har kontroll eller man mår riktigt dåligt då kan man behöva fokusera på "en timme i taget". När man, som de flesta människor ändå känner, inte tycker att lägga sig ner och dö är ett alternativ - då kan man faktiskt till och med behöva fokusera på att ta sig igenom "en kvart i taget". En kvart i taget tar man sig igenom, och sen tar men en kvart till och en kvart till. När man gjort det fyra gånger så har man liksom tagit sig igenom en timme och då är det bara att börja om.

Jag är nog på "en timme i taget" just nu och mitt enda fokus är att ta mig igenom en timme och vara så närvarande jag bara kan med mina barn. Det är så lätt att sätta sig själv i en bubbla när man inte har kontroll, en bubbla där man är helt ensam och inte närvarande över huvudtaget. Jag kan inte tillåta mig själv att inte vara närvarande med mina barn just nu, de behöver det och jag behöver det också.

Kvittot på att jag faktiskt klarar av att hantera "en timme i taget" fick jag igår kväll. När 10-åringen lite generat, men ändå bubblande av lycka, kröp upp i knät på mig och viskade att hon minsann frågat chans på en kille i klassen hon var förtjust i...och att han sagt JA! Vi pratade om varför han var så speciell och vad som gjorde att hon var så förtjust i honom, vi pratade om att det är klart att även tjejer kan fråga chans om de känner för det men att man också måste kunna acceptera ett "nej". Vi hade ett otroligt häftigt och närvarande mamma-dotter samtal och jag kände att det här är livet! Att sitta med sin dotter och kunna guida henne genom hennes funderingar, precis DÄR hon är, precis JUST nu! Jag var närvarande! Om det sen bara var för "en timme i taget" gör inte så mycket, det kommer fler....timmar!

fredag 25 maj 2012

Människor och relationer...

Herregud vad jag ältat just de orden det senaste året; det är f-n inte alltid lätt med människor och relationer! Jag är i början av en skilsmässoprocess och då blir det naturligt att man analyserar just relationer med andra människor. Man landar någonstans i insikten att just människor och relationer med andra är det absolut viktigaste i livet och det som ger en mest i utbyte och i ökat välmående. Visst är mat och tak över huvudet väsentligt och visst vill man absolut ha hälsan i behåll. Men tämligen långt ner på min behovstrappa kommer ändå mötet med människor och den värme man kan känna och få i en relation. Det handlar om vänner, föräldrar, barn, kollegor - ja alla de människor som man omges utav. Vad man ger och vad man får utav dessa individer. Många har man haft i sitt sociala umgänge under lång tid och andra kanske är nyare bekantskaper.

Ibland snubblar man över nya bekantskaper som blir nåt helt annat än vad man trott från början. Ett flyktigt slumpartat möte som utvecklas till något större och betydligt mer värdefullt än vad första instinkten kanske sa. Det är något av det häftigaste jag vet - när man blir överraskad och berörs av en helt ny människa! 

När en relation, oavsett vilken, tar slut eller ändrar form då måste man tillåta sig själv att sörja det som inte blir som man trott. Sörja för att läka och för att sen gå vidare. Ikväll sörjer jag en smula över en ny bekantskap som inte blev det jag trodde. Imorgon börjar jag läka och jag har hela livet framför mig för att gå vidare!

Människor och relationer är det krångligaste och ändå häftigaste man har förmånen att uppleva i livet!

torsdag 24 maj 2012

Torkade tårarna....

..och bestämde mig för att använda dagen och känslorna till något annat istället. Huset ska säljas efter sommaren och innan dess är det en hel del pyssel som ska göras. Inga stora renoveringar, men listan är ändå lång över saker att ta tag i för att förhoppningsvis locka så många intressenter som möjligt.

Jag har en kompis som jobbar med sk. homestyling och hon kommer hjälpa mig med sista piffet, men att det ska vara rent och undanplockat fattar ju till och med jag. Dagens projekt fick därför bli balkongen utanför tjejernas rum. Den har aldrig använts till annat än förvaring av skit och frömjöl....

Ångrar att jag inte tog en före-bild, men det som ligger där nere är vad jag hittade därute och som nu ska till tippen.

Efter lite damma, tvätta, olja in trädäcket och en tur till affären senare ser balkongen ut så här istället.
 Tänker mig något grönt i Höganäskrukan senare, men det köper jag inte nu för då hinner jag ta död på det flera gånger om innan Augusti....

En sak att stryka från listan och känslorna gick från ledsamhet till att vara nöjd. Känslan av att få hiva massa skit över ett balkongräcke var jäkligt förlösande måste jag säga - kan rekommenderas!

Känslorna på utsidan...

Jag har aldrig inbillat mig att en skilsmässoprocess ska vara enkel eller något man bara glider igenom på ett bananskal, och trots att detta är mitt val så är det en skitprocess även för mig. Just nu har jag känslomässig berg o dalbana och alla mina känslor ligger på utsidan kroppen känns det som. Ena dagen är jag nästan euforisk och på sjukt gott humör, det spritter i kroppen och jag känner mig stark. Dagen efter vaknar jag med en stor blöt grå filt över hela humöret och jag känner mig nedstämd och ledsen. Jag lever ut alla mina känslor och skratt och tårar ligger så nära till hands hela tiden att minsta lilla upplevelse, kommentar eller situation får igång mig! Jag har inget som helst känslomässigt skydd eller filter just nu..

Igår fick äldsta dotterns utvecklingssamtal igång så mycket känslor att tårarna bara rann, jag kunde inte stoppa dom och jag fick tillbringa tid med att förklara för henne att jag endast grät för att jag var så oerhört, oerhört stolt över henne. Jag har två fantastiska döttrar och jag älskar dom och är så stolt över dom att det gör ont i hela kroppen! De är intelligenta, kreativa, sociala och framförallt är de omtänksamma och schyssta mot sina vänner. Äldsta hade dessutom rockat sina nationella prov och hennes lärare hade bara lovord att säga om henne - då började tårarna rinna hos den superstolta mamman!

Jag vet att de båda är trygga och stabila nog att komma igenom vår separation i slutändan, men fy f-n vad jag önskar att jag slapp utsätta dom för denna tid i deras liv.....med så mycket frågor och funderingar.

Idag har jag tagit time-out från jobbet och låter tårarna rinna fritt....


söndag 20 maj 2012

Tillbaka i verkligheten...

Oj, vilken långhelg jag haft. Total ego-helg i fantastiskt sällskap alla dagar och kvällar. Caféer, restauranger och butiker har besökts i full skala och jag har laddat energi inför veckan som kommer. På fredagskvällen hade det via Facebook anordnats en träff för gamla klasskompisar, alltså de som jag gick i skolan med 1:an till 9:an. Vissa har jag stött på under åren, men vissa har jag inte träffat på.....vad blir det nu... 25 år?! Helt galet roligt och trevligt! Sjukt kul att stöta på blonda killen nedan,  han gick i min klass och var killen som alla tjejer var kära i...ni vet... kört hårdrockslivet med allt vad det innebär men har nu landat i papparollen. Riktig duktig och supermysig kille!



onsdag 16 maj 2012

Landa lite...

Min värld snurrar på i 180 knyck just nu, jag kommer att tvingas driva hela denna separation på egen hand. Maken bråkar inte, men han har inte energin eller viljan att delta i de praktiska sakerna som måste på plats längre fram. Jag kontaktar mäklare, jag har hittat nytt boende, jag fångar upp barnen i deras funderingar, jag ringer bank, jag tar fram papper, jag ser till att maken skriver på, jag städar och röjer inför mäklarbesök, jag, jag, jag, jag...jag gör! Mitt i detta så förväntas jag jobba också...det går sådär kan jag säga! Jag har stor förståelse hos både chef, kollegor och medarbetare så det känns ok men känslan av att bara vara fysiskt närvarande är tärande den också. Mentalt är jag överhuvudtaget inte med i matchen på jobbet...

Vi (eller jag då) har bestämt att vi kör lite "varannan-vecka" med barnen här hemma i huset till att börja med, för att vänja både oss själva och dom med tanken att ta ensamt ansvar. Den här veckan är makens vecka med tjejerna och jag kommer imorgon att "flytta ut", jag får låna en lägenhet inne i stan där jag kommer att bo fram tills på söndag.

Jag behöver det! Jag behöver komma iväg ett par dagar och landa lite från mina 180 knyck. Maken behöver det, för oavsett vad han själv tror så ser jag och alla andra runt omkring att han mår mycket bättre och har det roligare med barnen när jag inte är i närheten. Det har varit tydligt för så många...så länge...

För att ladda energi har jag bokat upp trevligheter hela långhelgen, middagar med väninnor, träff med gamla klasskompisar och promenader med fd kollegor. Total ego-helg i storstan alltså!

torsdag 3 maj 2012

"Bara" göra..

Att komma fram till beslut om skilsmässa är en lång process, en process som pågått i mitt huvud ett par år från och till. Ett beslut som är oerhört läskigt att ta och som jag gjort allt jag kunnat för att skjuta ifrån mig i perioder. När man trots försök till dialog, både på egen hand och med hjälp av terapeut, ändå landar i att man faktiskt inte älskar sin partner längre - då måste man agera. Jag tycker oerhört mycket om min man, han är en underbar människa på många sätt och han är en fantastisk pappa till våra barn, men - den kärlek som ska finnas mellan två människor i ett äktenskap finns inte kvar. Vi har levt separata liv under lång tid, utan kärlek och mer som två företagsledare i "logistik-firman". Praktiskt och bra men utan kärleksfullhet.

Jag kan inte leva så! Får jag inte verbal och fysisk uppskattning och närhet så känner jag att dör på insidan, lite mer för varje dag. Jag lever därför hellre ensam än ensam i tvåsamhet, vilket har varit fallet under en längre tid. Nu har jag landat i beslutet och uttalat det - stor sten som lättat från mitt hjärta! Nu är jag i fasen "bara" göra; planera för framtiden, både kort- och långsiktigt. Varannan vecka ansvar för barnen här hemma i huset, leta nytt boende, sälja huset? etc etc. Jag är målmedveten och fokuserad. Däremot är jag fullkomligt medveten om att min man, och framförallt barnen, inte är i samma fas som jag. Jag måste därför låta dom komma ikapp lite grann och förstå vad som händer. Barnen har jag lättare att hantera, för de kommunicerar med mig - ställer frågor och undrar. Maken däremot, han har stängt av helt och vill överhuvudtaget inte diskutera. Jag lider av att han mår dåligt och att jag sårar honom, men jag kan inte ta ansvar för hans liv - det måste han göra själv. Inte bara för sin egen skull, utan även för sina barns skull!

"Bara" göra...är inte så bara!