Trött-mössa

Lite spontant och oplanerat så gick jag och väninna på Carolas show på Tyrol igår. Sjunga kan hon den där, Carola. Personligen kan jag tycka att hon borde hålla sig till sång, när hon pratar liksom kryper det i kroppen på mig. Nåja, showen var helt ok och efteråt dividerade vi huruvida vi skulle åka hem och krypa upp i soffan eller om vi skulle fortsätta uppleva Stockholmsnatten. Det blev det senare, och herregud vad jag inte varit ute i nattlivet på länge! Efter ett par vattenhåls-stopp så hamnade vi på fenomenet Golden Hits, vid det laget var jag nämligen oerhört sugen på att dansa.

Jisses, säger jag bara - vilket ställe och vilka människor. Dansa gjorde vi så att benen känns som spaghetti idag. Men jag måste säga att jag tycker det är lite underligt att okända karlar tycker det är ok att helt plötsligt börja slicka en på halsen på dansgolvet?! Konstigt fenomen!

I'm in love

Maken och jag går ju i terapi, så under tiden har jag skaffat en ny relation!

Skämt åsido (och ja, jag har lite galghumor ibland, min strategi är att om man inte ska gråta över saker så måste man ju ibland skratta åt dom istället) så har jag och Edith idag påbörjat en ny fantastisk kärlekssaga. Herregud, vilken underbar bil jag har nu. Efter middagen drog vi ut på motorvägen för att känna på varandra och med Metallica på hög volym så fick jag uppleva både fjärilar i magen och känslan av passion!

Farväl Bettan - Hej Edith!

Ok, så jag fyller 40 i år och borde kanske därmed inte tycka att bilar absolut måste ha namn. Men nu tycker jag det. Båtar får ju fina namn så varför ska inte bilar ha namn? Nåja, min nuvarande bil heter Bettan (GPS:en heter Maggan för den som är intresserad) och den ska imorgon lämnas in mot att jag istället kör iväg i min nya kompis. En fräck fransyska som jag bestämt ska heta Edith.

Så idag skulle Bettan tömmas och städas ur lite. Vad säger det om en som person om man ur bagageutrymmet plockar ut två solstolar (brasse-typen ni vet), en gul pirra, ett gigantiskt golfparaply, en trasig vindrutetorkare, startkablar, en bilbatteridriven luftpump till däcken och en rosa fleecefilt? Att man är redo för alla eventuella situationer eller att man inte städar ur bagageutrymmet så ofta? Jag väljer det första alternativet.....

Obalans i cirklarna

Som jag sagt förut så måste alla delar i livet vara i balans för att man ska må bra; hälsa, familj och jobb måste liksom funka allihop. Är den ena cirkeln i obalans så påverkar det de andra två cirklarna, oavsett vilken det är. Med tanke på min situation med maken just nu så sover jag inte toppen och tankarna och funderingarna ligger väldigt mycket på relationer just nu. Resultatet blir att jag inte är särskilt motiverad eller fokuserad på jobbet just nu.

Det kan ju vara ok under en kortare period, tyvärr är det under en otroligt hektisk period då jag skulle behöva ge 110% på jobbet. En annan effekt blir att jag tyvärr inte känner att jag är en särskilt bra chef åt min medarbetare just nu...

Stanna upp

Ibland behöver man stanna upp och känna efter. Bara vara och söka känslan av att vara i nuet. Vissa kallar det för mindfulness, andra kallar det för yoga. Jag kallar det för "stanna-upp-och-känn-efter" tid. Det har jag nu gjort och kan konstatera att jag haft en av de bättre helgerna på länge. Tjejerna vann sin innebandymatch igår, jag hittade och köpte mig en ny bil, äldsta dottern var ute med kompisar i skogen och kom hem med korgen full av trattisar och yngsta fick äntligen sitt "bjuda-på-bio-och-hamburgare" kalas.

Det har varit en riktigt bra helg, fylld av energi som jag nu ska försöka ta med mig in i veckan som kommer!

Höstmys!

Krypa upp i soffan med en filt och ett glas rött känns som helt rätt avslutning på lördagen.

Ny Batmobil

Jag har under senaste 5-6 åren kört omkring i en liten svart koreansk förtäckt moped, en Hyundai Atos. Inte mycket bil över den liksom, mer som en liten läskburk med tre växlar. Den har funkat då jag i stort sett bara kört 7 km fram och tillbaka till jobbet. Nästa år kommer den med all sannolikhet inte gå igenom besiktningen och jag är lite sugen på att ha lite mer bil. Eftermiddagen har därför tillbringats i bilhallar och beslutet är nog taget. Imorgon ska jag tillbaka och tala om för bilförsäljaren vad jag är villig att betala för den här:

 Maken tycker jag är pinsam och tjejerna skäms, men herregud - aldrig acceptera första pris! Jag går igång i förhandlingar och är det någon gång man ska ta i med hårdhandskarna så är det väl när man köper begagnad bil?! Wish me luck!

Världen är liten!

Jag tänker ganska ofta på det faktum att världen är väldigt liten. Man stöter på människor i olika sammanhang och man har ingen aning om när, hur och varför man kommer att stöta på dom igen. Som t.ex så var en av de första människor jag såg när jag klev ut från hotellet i New York en av mina kollegor! Vi hade ingen aning om vi båda skulle vara där samtidigt, ändå stod hon där, mitt framför mig på gatan i New York. Hej på dig liksom!

Idag har jag varit på ett seminarium i arbetsrätt, ett seminarium som hölls utav två arbetsrättsjurister från en av Sveriges största advokatfirmor. Så snart jag klev in i lokalen så insåg jag att jag kände igen den manliga juristen. Tänka, tänka, tänka och snart ramlade kronan ner. Han och jag hade stött på varandra i arbetsrättsliga sammanhang hos min tidigare arbetsgivare för ca 8 år sedan. Vi hade ganska mycket kontakt under en period och killen har både skön humor och distans till sitt eget yrke.

Lite längre in i seminariet så är tanken att de två juristerna ska dramatisera två olika AD-fall och vi i publiken ska agera domare. När det då visar sig att det första fallet de tänker ta upp handlar om en bloggande polis så kommer ju tanken igen; världen är liten! Vi är många här som följt den historien ur ett helt annat perspektiv och jag satt själv och uppdaterade Arbetsdomstolens hemsida den dagen för att kunna läsa domen så snart den kom. Jag var ju därför knappast opartisk eller ovetande när det kom till att agera domare och rösta såsom vi trodde AD gjort. 

Vid fikapausen klev jag fram och pratade med juristen, först och främst för att förklara att vi träffats tidigare och surra lite om den tiden men sen blev det även väldigt spännande dialog kring den mänskliga och moraliska aspekten kring arbetsgivarens agerande i det nämnda fallet. En väldigt trevlig fikapaus med spännande dialog tillsammans med en väldigt sympatisk arbetsrättsjurist! 

Återigen, världen är så liten! Man har ingen aning om vem man kommer att stöta på igen och i vilket sammanhang. Man ska därför vara varsam med relationer och behandla människor i alla situationer med respekt. Karma!

Aha-upplevelser!

Vi hade nytt möte med terapeuten igår och han hade en uppenbar strategi för att få min man lite mer på tåget. Whiteboard-tavlan användes och tankar, funderingar, värderingar och prioriteringar kastades upp i olika färger. Mycket av det som kom fram har jag haft i bakhuvudet länge men när jag fick det visualiserat så blev det extra tydligt. Många av de saker som kom fram tror jag att min man formulerade för sig själv för allra första gången. Vi har startat en process, vägen är lång och jag tror inte att någon utav oss vet var den kommer att leda...

Utrensning och redo för höst!

Hallen fick sig en genomkörare idag. Jackor, skor, mössor, vantar och halsdukar fick en genomgång och delades i de tre klassiska högarna; spara, slänga, skänka bort. Då jag numera drar storlek 38/40 i överdelar och hade ungefär 15 jackor i storlekarna 42-46 så får Stadsmissionen stort bidrag imorgon. Äldsta dottern fick inte mycket kvar på sina krokar, så lite införskaffning av vinterkläder till henne måste det också bli.

Skönt när man äntligen kan komma in i hallen utan att känna det som att jackorna och skorna möter en i dörren!

Ett steg i taget...

Mötet igår gick bra. Så bra det kunde gå när man ska sitta och prata om känslor som försvunnit, bekräftelse som inte uppfattas och behov som inte möts. Målet var egentligen att få min man att överhuvudtaget gå dit och få honom att se att det inte är så hemskt som han målat upp i sina tankar att prata känslor. Att få honom att  kunna tänka sig gå tillbaka för att fortsätta resan framåt. Trots att han rent fysiskt stod och hulkade på gatan innan vi gick in så lyckades den manliga terapeuten hitta en väg fram till honom. En och en halv timme senare hade vi skrapat på ytan och jag känner stor lättnad över att ta tag i livet, på rätt sätt och i rätt ordning!

Livs- och / eller relationskris?!

Maken och jag har varit tillsammans i 17 år, sambo i 15 och gifta i 10. Just nu känns inte vår relation särskilt bra, vi bor under samma tak och vi koordinerar och samarbetar kring praktiska saker såsom hämta, lämna barn, matlagning, tvätt osv osv. That's it!

Den viktoperation jag genomgått kallas ibland för skilsmässo-operation, då många relationer som kanske inte var toppen från början tar slut i och med att ena parten helt plötsligt genomgår stor förändring. Lägg till detta en annalkande 40-årskris för min del, så har ni bilden. Jag mår inte bra alls i detta och maken mår väl inte heller toppen. Jag är en relations- och kommunikationsstyrd människa medan maken är en säkerhets- och trygghetspersonlighet. Jag saknar saker i vår relation som jag mer och mer börjar tro att maken inte har förmågan att ge mig. Jag är inte dummare än att jag förstår att "it takes two to tango" så jag inser ju att även jag har del i situationen.

Imorgon har vi vår första tid hos beteendeterapeut för att få hjälp med relationsterapi. Jag sover och mår dåligt pga att jag är ledsen över hela situationen som gör att vi hamnat här och maken sover dåligt för att kan inte tänka sig något värre än att gå och behöva prata med någon. Jag anser inte att vi har något val medan maken helst skulle vilja fortsätta stoppa huvudet i sanden och tro att det går över. Det går inte över av sig själv och jag anser att vi har en skyldighet både gentemot varandra och våra barn att ta hjälp.

Det som känns jobbigt för min del inför morgondagens möte är att det ska ske på annat språk. Jag ser nämligen att för att min man (som inte är svensk) överhuvudtaget ska kunna ta sig igenom samtalsterapi så måste det ske på hans språk. Ett språk som jag i och för sig också behärskar bättre än de flesta, men jag är ändå oroad över att orden ska komma ut fel och med fel nyans från min sida. Nåja, imorgon tar vi första steget vidare mot framtiden. Sen får vi se längs vägen hur den framtiden ska se ut......