Vänner...igen!

Herregud vad jag är rik! Rik på vänner som fångar upp mig i kaoset. Vänner som ringer och pratar och lyssnar. Vänner som kastar sig på bussen in till stan för att de tycker att jag behöver middagssällskap. Tror det kommer att bli en riktigt trevlig kväll i kväll också!

När man söker kontakt..

...kan man använda sig av både Facebook och bloggar. Igår kväll skulle jag bara gå ut och äta nåt för att sen krypa ner under täcket igen. Men, via FB såg jag att bästa bloggaren Sus befann sig på en pub bara runt hörnet. Blyg är man ju inte så jag stolpade dit och våldgästade hennes AW. Det slutade med att jag fick hänga med till Kungsträdgården där Eldkvarn spelade. Trevlig, mycket trevligt men hade varit ännu trevligare om jag hade haft kläder för vädret. Tyvärr bjöd ju inte Stockholm på sommarvärme, utan ca 9 grader och hällregn. Ett glas champagne och några bra låtar senare höll jag på att frysa ihjäl så jag gav upp och pallrade mig i säng med en kopp kaffe och medköpt Max-burgare. Tack Sus för peppande ord och för att jag fick hänga med en stund!

Vatten, vatten, vatten...

Det regnar ute och tårarna rinner inomhus. Planen att strosa på stan idag känns sådär lagom lockande just nu faktiskt....

Torsdag i krisveckan..

Fortsätter mitt fokuserade krisande med en tämlligen händelselös torsdag. Jag har idag varit en sväng på jobbet för att hämta datorsladd, varit på gymmet och sagt upp mitt kort - varför betala nästan 500 kr per månad för ingenting? - varit på banken för att träffa min rådgivare inför lägenhetsköpet, varit på skolan för att krama tjejerna och informera dom om att jag flyttar in till stan och är hemma igen på söndag. När jag var där träffade jag även lill-tjejens pedagog som drabbats så hårt, så hårt. Jag gav henne den varmaste och innerligaste kramen jag kunde och jag beklagade sorgen med tårar i ögonen. Hon finner styrka i barnen i skolan och känner att deras frågor och funderingar hjälper henne att bearbeta och förstå. "Livet är bajs ibland" kunde vi enas om!! Livet ska inte ta slut vid 20-års ålder, så är det bara!

Packade sen väskan och drog till min tillflyktslägenhet i stan. Käkat middag, lyssnar på musik,surfar och äter lösgodis....känns som att jag kommer somna tidigt, tidigt ikväll och förhoppningsvis vakna utvilad och pigg imorgon. Jag tänker mig en heldag på stan; strosa runt, caféer, affärer och titta på folk.

När det kommer ett mejl...

..som säger att yngsta tjejens favoritpedagog i skolan har råkat ut för det värsta, värsta man som förälder kan tänka sig då fullkomligt brister det. Hon har förlorat sin son i en tågolycka i helgen och det sätter naturligtvis mitt eget jävla känslomässiga kaos i perspektiv. Men jag gråter och jag gråter och jag gråter...tårarna tar aldrig slut. Jag gråter för hennes skull och jag gråter för att tårarna måste ut!

När dottern...

..kommer hem med försenad morsdags-present som hon tillverkat i slöjden och förklarar att jag kan sätta upp hängarna i min nya lägenhet samt att den ena kroken är min, den andra är hennes, den tredje är lillasysters och ...."ja, den fjärde får väl bli till gäster då pappa inte ska bo där" - ja då kan man ju också släppa på tårarna. Herregud vad jag bölar okontrollerat just nu!

De vänner man förtjänar...

När livet krisar och man sjukskriver sig en vecka för att försöka leva ut hela jävla känsloregistret på en gång, då är det fantastiskt att ha vänner. Vänner som sluter upp och fångar in, vänner som man vet att man kan ringa mitt i natten och gråta ut hos. Vänner som inte skulle tveka en sekund att kasta sig i bilen, på flyget eller i en taxi för att komma om det behövdes. Sådana vänner har jag, och jag har inte bara en sån underbar människa i min närhet. Jag har fyra stycken! Fyra både gamla och nya väninnor som jag kan omsluta mig med och de är som bomull för mina själsliga sår just nu. Den ena fantastiska människan har varit min allra bästa vän sedan vi var 6 år och henne vände jag mig till igår. Jag behövde inte säga många ord innan hon bara sa "kom hit!". Hon och hennes familj bor på ett fantastiskt ställe, ett ställe där jag fick landa ett dygn och bara vara. Ett ställe att checka-in på mitt i gråten.

Väninnan och hennes döttrar hade bäddat fint åt mig, ställt champagne på bordet och lagt choklad på kudden.

Jag vaknade i morse till den här utsikten och frukosten serverades på altanen.

Om man har de vänner man förtjänar så har jag gjort mycket gott i livet som har så helt makalösa, fantastiska, underbara och genuina vänner!!

Rensning...

Dagen började med blomma och kaffe på sängen av döttrarna och tårarna låg nära redan där. Resten av dagen har tillbringats med att röja ut förråd och friggebod. Maken har varit med och hjälpt till han också, vilket är tur för jag hade inte orkat helt själv. Däremot är han så arg, så arg på mig att han har svårt att dölja sitt förakt. Det i kombination med att gå igenom gamla minnen, barnens dagis-teckningar, barnvagnar och gamla foton har gjort att tårarna har runnit i stort sett hela dagen. Tjejerna är och leker med kompisar så de slipper i alla fall se sin gråtande mamma som bryter ihop i tid o otid. Idag är jag nog nere på "en kvart i taget" faktiskt.

Nu har vi i stort sett fyllt hela carporten med skräp så nästa uppgift blir att hitta ett företag som kan komma och hämta sakerna och ta till tippen...det får kosta vad det kosta vill för jag har inte energi att ta hand om skiten en gång till!

En timme i taget...

...innebär att när man väl bäddad ner döttrar som somnat mitt i Eurovision Song Contest släpper efter och låter tårarna rinna. Man gråter och hulkar och man kämpar inte emot...man låter känslorna svepa över en i starka vågor...och man gråter helt ohämmat!! Det gör man...

En kvart i taget...

Att ta "en dag i taget" är ju ett vanligt uttryck. När man befinner sig i lite utav ett livskaos, såsom jag gör nu, så kan man behöva bryta ner det i mindre bitar för att kunna hantera. När man befinner sig i en situation där man är osäker på om man har kontroll eller man mår riktigt dåligt då kan man behöva fokusera på "en timme i taget". När man, som de flesta människor ändå känner, inte tycker att lägga sig ner och dö är ett alternativ - då kan man faktiskt till och med behöva fokusera på att ta sig igenom "en kvart i taget". En kvart i taget tar man sig igenom, och sen tar men en kvart till och en kvart till. När man gjort det fyra gånger så har man liksom tagit sig igenom en timme och då är det bara att börja om.

Jag är nog på "en timme i taget" just nu och mitt enda fokus är att ta mig igenom en timme och vara så närvarande jag bara kan med mina barn. Det är så lätt att sätta sig själv i en bubbla när man inte har kontroll, en bubbla där man är helt ensam och inte närvarande över huvudtaget. Jag kan inte tillåta mig själv att inte vara närvarande med mina barn just nu, de behöver det och jag behöver det också.

Kvittot på att jag faktiskt klarar av att hantera "en timme i taget" fick jag igår kväll. När 10-åringen lite generat, men ändå bubblande av lycka, kröp upp i knät på mig och viskade att hon minsann frågat chans på en kille i klassen hon var förtjust i...och att han sagt JA! Vi pratade om varför han var så speciell och vad som gjorde att hon var så förtjust i honom, vi pratade om att det är klart att även tjejer kan fråga chans om de känner för det men att man också måste kunna acceptera ett "nej". Vi hade ett otroligt häftigt och närvarande mamma-dotter samtal och jag kände att det här är livet! Att sitta med sin dotter och kunna guida henne genom hennes funderingar, precis DÄR hon är, precis JUST nu! Jag var närvarande! Om det sen bara var för "en timme i taget" gör inte så mycket, det kommer fler....timmar!