En kvart i taget...

Att ta "en dag i taget" är ju ett vanligt uttryck. När man befinner sig i lite utav ett livskaos, såsom jag gör nu, så kan man behöva bryta ner det i mindre bitar för att kunna hantera. När man befinner sig i en situation där man är osäker på om man har kontroll eller man mår riktigt dåligt då kan man behöva fokusera på "en timme i taget". När man, som de flesta människor ändå känner, inte tycker att lägga sig ner och dö är ett alternativ - då kan man faktiskt till och med behöva fokusera på att ta sig igenom "en kvart i taget". En kvart i taget tar man sig igenom, och sen tar men en kvart till och en kvart till. När man gjort det fyra gånger så har man liksom tagit sig igenom en timme och då är det bara att börja om.

Jag är nog på "en timme i taget" just nu och mitt enda fokus är att ta mig igenom en timme och vara så närvarande jag bara kan med mina barn. Det är så lätt att sätta sig själv i en bubbla när man inte har kontroll, en bubbla där man är helt ensam och inte närvarande över huvudtaget. Jag kan inte tillåta mig själv att inte vara närvarande med mina barn just nu, de behöver det och jag behöver det också.

Kvittot på att jag faktiskt klarar av att hantera "en timme i taget" fick jag igår kväll. När 10-åringen lite generat, men ändå bubblande av lycka, kröp upp i knät på mig och viskade att hon minsann frågat chans på en kille i klassen hon var förtjust i...och att han sagt JA! Vi pratade om varför han var så speciell och vad som gjorde att hon var så förtjust i honom, vi pratade om att det är klart att även tjejer kan fråga chans om de känner för det men att man också måste kunna acceptera ett "nej". Vi hade ett otroligt häftigt och närvarande mamma-dotter samtal och jag kände att det här är livet! Att sitta med sin dotter och kunna guida henne genom hennes funderingar, precis DÄR hon är, precis JUST nu! Jag var närvarande! Om det sen bara var för "en timme i taget" gör inte så mycket, det kommer fler....timmar!