Dagens känsla...

..är "frustrerad". Japp, vi kan summera dagen i ett enda ord; frustrerad! Frustrerad över:

• mig själv (alltid slå lite på sig själv först liksom...) som inte gör ett särskilt bra jobb på arbetet just nu.
• dåliga chefskollegor som inte vågar ta obekväma beslut
• dåliga chefer som inte ser att deras medarbetare (mina chefskollegor) håller på att tjur-rusa rakt in i väggen
• att jag ska behöva styra med ALLT praktiskt kring husförsäljningen
• att trots att bilen varit på verkstan två gånger de senaste månaderna så ska jag behöva lämna in den ännu en gång då AC:n fortfarande inte funkar
• att trots två besök på polisstationen så ska jag behöva dit en tredje gång imorgon för att försöka fixa nytt pass åt äldsta dottern
• att jag är så jävla otränad att 1 timmes rensning av ogräs igår gett mig träningsvärk i låren
• människor som tar dåliga beslut pga de är fega och inte vågar prova nåt nytt, "vi provar en gång till med samma koncept, tredje gången det kanske funkar...typ!
• att jag aldrig kommer få min man att läsa nedan bok....han skulle behöva det...typ jättemycket!

Musik

Musik är helande, musik är känslor. Alla sorts känslor. I kaoset hittar jag styrka och gråt i musik. Spotify har blivit min bästa vän just nu. I datorn, i telefonen och i bilen körs spellistor som hjälper mig och lyfter mig. Jag har just nu snöat in på en holländsk sångerska vid namn Anouk. Hon har en röst som får mig att rysa av välbehag, my kind of musik! Nedan gör hon en reggae-version av en av sina bästa rock-låtar, fantastisk sångerska!

Det kommer att bli bra...

För någon som har gråten konstant lurande under ögonlocken är skolavslutning med de två döttrarna ingen lätt match kan jag säga. Stora säcken med näsdukar packades i handväskan och det var tur det. Äldsta dottern slutar 3:an och i samband med det måste de skiljas från sin älskade, fantastiska, underbara och allra bästa lärare. Herregud - jag har gråtit och snorat non-stop i tre timmar nu, "den blomstertid nu kommer" var startskotten och sen har det bara fortsatt.

När jag skulle krama dotterns fröken och tacka för hennes fantastiska arbete (vilket jag i och för sig har gjort regelbundet i tre år, då hon verkligen har varit helt makalös med både barn och oss föräldrar) så skakade jag bara och fick inte fram ett ord. Då hon är väl insatt i vår situation så klappade hon mig bara på ryggen, kramade hårt, hårt och sa "det kommer att bli bra....sen!"

Jag vet det och jag finner styrka i hennes ord "DET KOMMER ATT BLI BRA..SEN!"

Kl 04.16..

..kan man ligga sömnlös i sängen, lyssna på fågelkvitter och tänka på hur mycket man kommer sakna sina barn när de åker med sin far till hans hemland i 11 dagar i sommar....

...eller också kan man kliva upp, göra sig en kaffe, trycka in Spotify i öronen och börja skriva lista på alla småsaker som bör göras i huset innan fotografering inför försäljning...

..oavsett så gör man inte det man bör göra kl 04.16...nämligen sova!

Vad motiverar?

Jag har idag haft prestations-, utvecklings- och lönesamtal med min chef. Under omständigheterna i mitt privatliv just nu, vilka jag har varit helt öppen om med min chef, tyckte han att jag presterat bra och de individuella bonusmålen faller ut till betalning. Skönt med förstående chef som ger mig utrymme och möjlighet att fokusera på den privata sidan just nu. När vi kom till lönebiten i samtalet ställde han frågan vad jag hade för förväntningar och mitt svar blev nog lite oväntat;

-Jag vill inte ha någon procentuell löneförhöjning i år, jag vill ha möjlighet att gå ner på deltid under sex månader med bibehållen lön istället!

Hål i huvudet kanske vissa tycker, men faktum är att jag tjänar helt ok redan och just nu lockar ledig tid mer än något annat. Jag behöver kunna landa i livet och för det behöver jag tid utan att ha behöva ha prestationsångest på jobbet.

Han tog med sig förslaget så får vi se vad han kommer tillbaka med.

När man har en hudsjukdom...

..som heter Rosacea så kan den yttra sig på olika sätt. Jag har fått den i form av ytliga blodkärl i ansiktet, som jag behandlar med riktigt smärtsam laser med jämna mellanrum, samt varfyllda blåsor / bölder. Bölderna får jag oftast i hårbotten och i ansiktet och de kommer som ett brev på posten när jag upplever stress.

Jag kan ju säga att min kropp nu talar om för mig på ett väldigt, väldigt tydligt sätt att jag just nu upplever en inre stress. Herregud, så som jag ser ut i ansiktet just nu! Inte nog med att jag bär känslorna på utsidan kroppen, jag bär min stress i ansiktet!

Skruvat

Sedan min viktoperation för ett och ett halvt år sedan har jag inga hungerkänslor alls utan jag måste äta efter klockan. Varannan timme är det som gäller för att jag ska få i mig rätt mängd kalorier och näringsämnen. Jag landade på målvikt i höstas och har sedan dess legat stabilt på 64-65 kilo. Nu har jag helt plötsligt rasat 3 kg på två månader, då jag mitt i kaoset glömmer bort att äta. Vänner och släkt börjar kommentera att nu börjar jag se ohälsosamt smal ut... Jag måste alltså nu prioritera att få ordning på matintaget och försöka "äta upp" mig lite.

För någon som tillbringat över 20 år med att banta och kämpa med övervikt är detta en helt sjukt skruvad känsla...

Tillknölad!

Vilken munter blogg detta är just nu... NOT! Jag är just nu en totalt up-fuckad, tillknölad och sårbar bitterfitta (ursäkta uttrycket). Jag ger mig hän åt hela känsloregistret men i processen så är jag också ilsk, arg, bitter, sarkastisk och ironisk Tyvärr drabbar detta människor som inte förtjänar det. Min enda förhoppning är att de har överseende med att jag, som i normala fall faktiskt är en jävligt trevlig och stabil person, just nu har antagit rollen som temporär bitterfitta (å där kom det igen...). Det går över, det kommer bli bra...en kvart i taget!

Bajs!

Livet är förbannat mycket bajs ibland! Min skilsmässa och medföljande kris har hamnat i skymundan. Jag har mottagit besked som helt plötsligt placerar skilsmässokänslor i kategorin "bagateller". FY FAN! Jag försöker hantera information och sortera känslor och tankar...

Fokuserat krisande...

..har nu kommit till slutet. Det låter väl kanske helt rubbat, men jag kan faktiskt mer eller mindre bestämma mig för när jag ska braka ihop och krisa, och det har jag nu tillbringat en vecka med att göra 100%. För ett par år sedan var jag och nosade på den "berömda väggen", jag var på god väg att braka rakt in med huvudet före. Jag lyckades stoppa i tid den gången och bestämde mig för att aldrig mer! Aldrig mer kommer jag utsätta mig själv för att må så dåligt. Den erfarenheten har gjort att jag nu känner mina egna signaler, jag vet hur min kropp fungerar och jag vet när jag måste dra i nödbromsen....och har därför möjlighet att stoppa upp innan jag totalt kollapsar. Jag vet att när jag börjar få problem med sömnen, när jag plötsligt har kört bilen från A till B utan att komma ihåg själva resan och när jag börjar befinna mig i en bubbla utan att vara närvarande med människorna runt omkring mig - DÅ! Då måste jag ta det på allvar och prioritera att hitta tillbaka igen.

Då tar jag ett par dagar och bara går in för att leva ut känslorna, lyssnar på musik, fokuserar på välmående och framförallt komma ikapp med sömnen. Jag gråter och jag skrattar och jag går helt och fullt in för att "krisa" ett tag. Jag är övertygad om att det kommer bli fler tillfällen i den här skilsmässoprocessen då jag måste ta time-out, men för den här gången känns det som jag har hittat tillbaka lite grann. Nu är det "min" vecka med barnen och jag går helt och fullt in för att vara närvarande med dom samt att faktiskt fungera på jobbet!

"Where the focus goes - the energy flows!"