Allt eller inget!

Lite så funkar jag, allt eller inget! Jag är ingen mellanmjölks-människa liksom. Så när jag är av är jag helt av, och när jag är på då är jag 110% PÅ! Jag är även av den fullkomliga övertygelsen att saker o ting oftast sker med en mening och att det oftast är bäst att bara "go with the flow!"

Så, när jag nu sitter här och tänker att jag de senaste åren har tagit tag i två utav de tre stommarna i livet, nämligen hälsan och familj/relation genom bl.a viktoperation och separation - så är det väl dags att ta tag i den tredje. Jobbet.

Nu visar det sig att jag får lite hjälp på vägen just kring den biten. Företaget jag jobbar på har bestämt sig för en annan strategi. Något som innebär att jag inte längre passar in i organisationen. Ägaren informerade mig häromdagen att de vill gemensamt komma överens med mig om att vi ska gå skilda vägar. "Gemensamt komma överens" innebär att de har full koll på att de inte har arbetsrättsliga grunder att säga upp mig på, vilket i sin tur innebär att jag idag informerat dom om hur jag ser att upplägget ska se ut. Det blir bra det här! Hur det än blir, så blir det bra...

Människor, relationer och guldkant i livet!

Jag har skrivit om det förut, det här med människor och relationer. Om hur svårt det kan vara och samtidigt något av det häftigaste som finns. Relationer med rätt människor i sin omgivning är ju det som gör livet värt att leva. Jag tycker oerhört mycket om att bli överraskad av nya bekantskaper, människor som totalt ställer mina eventuella fördomar på ända och som i positiv bemärkelse visar sig vara nåt helt annat än man först trodde. Sådana människor stöter man inte på så ofta, men när man gör det så är det så otroligt spännande att starta en ny relation. En relation som man nästan kan garantera kommer att tillföra positiva saker i ens liv!

När man dessutom stöter på en sådan människa i det mest oväntade och osannolika sammanhang, och när man efter två veckors bekantskap inte avslutar varandras meningar utan faktiskt säger EXAKT samma saker EXAKT samtidigt - då känns det som riktig guldkant i livet! När man oplanerat ramlar över en person som man helt naturligt och okonstlat, från dag 1, kan skratta, diskutera, reflektera, skämta och gråta tillsammans med - då tror jag inte man ska analysera allt för mycket utan bara omfamna och njuta av känslan som sprider sig i kroppen. Lite så...

När saker faller på plats!

Ikväll firar vi med champagne här i huset, soon to be X-maken och jag, tillsammans skålar vi för att vi idag skrivit kontrakt på husförsäljningen. Bara det att han och jag kan stå tillsammans i köket, höja glasen och konversera är så gigantiska steg framåt i den här processen att det är galet. Jag är så glad över att han släppt ilskan och hittat någon slags harmoni i det här. Han skrev dessutom på för en lägenhet i morse, så även det skålade vi för. En jättefin lägenhet som ligger i samma område som jag kommer att bo i, tillräckligt nära för att vara praktiskt och bra för barnen men fortfarande tillräckligt långt ifrån för att vara bekvämt för oss vuxna.

Efter ett skakigt dygn med bara ett par som la bud på utgångspriset så var det gudskelov ett par till som gav sig in i leken i morse. De började med att öka 125 000 i första budet och sen rullade det på ett tag. Slutade med att första paret la sig högst och vi har nu skrivit kontraktet. Vinsten ger mig och soon to be X en rejäl ekonomisk buffert att dela på, även efter insatser i nya lägenheter. Skönt! Det ger oss båda en viss trygghet i framtiden.

Sen höjer jag även glaset för mig själv för att jag helt oplanerat, oförhappandes hittat en väldigt fin guldkant i livet. En makalöst fin guldkant!

Nu...

...är äntligen visningarna av huset över. Första visningen i söndags och den andra ikväll. I söndags ramlade folk in 40 minuter innan utsatt tid och eftersom mäklaren inte hunnit på plats än så såg jag ingen annan råd än att släppa in dom. Tjugoåtta par kom i söndags och 11 skrev upp sig som intressenter. Ikväll kom 11 nya par och några av söndagens, fler skrev upp sig. Jag har inget att jämföra med, men mäklaren verkar nöjd och tror "att det ska nog gå bra det här". Imorgon förutsätter jag han gör skäl för sitt arvode och får förhoppningsvis igång en riktigt bra budgivning. Allt som krävs är ju 3-4 stycken som faktiskt är genuint intresserade av att bo här.

NU kan vi leva i huset igen. Nu kan jag slappna av lite kring det anala plockandet och städande jag hållt på med de senaste veckorna - Pust!

Håll en tumme eller två för oss nu, för att det går bra imorgon!

Jag lever..

..det gör jag. Men med fotografering av huset förra veckan och visning nu på söndag så är det knappt. Tur man hittar andra saker (eller människor i det här fallet) som kan ge en energi. Mår under omständigheterna rätt bra och veckan på Kreta var lika underbar i år som förra året. Den gav också energi!

Favorit i repris

Jag och samma väninna drar till Kreta i år igen, tillsammans med våra barn. På fredag lyfter vi mot solen och värmen. Dags att plocka fram den här listan igen!

Dagens projekt

Efter gårdagens koma-liknande tillstånd så har jag idag satt lite fart. Tillbringade ju början av veckan med att röja i tjejernas rum och städa undan så mycket som möjligt. En tripp till Ikea för lite uppiffnings-attiraljer blev det i tisdags. Försöker gå runt o titta på rummen och huset som en eventuell spekulant och flyttar saker. Insåg att tjejernas rum naturligtvis kommer att fotas från dörren och inåt och eftersom de självklart ska fotas som sovrum så är det ju bra om sängen syns. Idag har jag därför möblerat om bådas rum och piffat det sista. Nu är det ju så att de faktiskt ska bo i sina rum ett par nätter innan fotografering och visning så jag lär få ta ett par tag till sen...

Du vet att du skiljer dig...

när du trots dina 40 år börjar bete dig som 14 igen. Det är normalt och en del av processen påstår mina vänner som genomgått samma sak. Men herregud.....festa till kl 6 på morgonen?! Det är mer än vad den 40-åriga kroppen klarar. Gårdagen tillbringades på soffan...i koma!

Att sakna

Imorgon reser mina barn bort, tillsammans med sin far till hans hemland och hälsar på farmor & farfar. De ska vara borta i 11 dagar. På 11 dagar ska jag inte få träffa mina tjejer. Jag inser att det blir bra övning inför det "varannan-vecka" system som ska införas längre fram, men fy f-n vad jag kommer att sakna dom! Jag har aldrig varit ifrån mina döttrar så många dagar i sträck förut.

Jag vet att de kommer att ha det bra och att de kommer bli förskräckligt bortskämda av "nanna & grumpy", men det gör ont i mamma-hjärtat. Så ont!

Sliter, packar och gråter

I lördags kom jag hem från landet, lämnade över tjejerna till deras far som nu tillbringar några dagar i lugnet med sina döttrar. Dagarna hemma i ensamhet har jag tillbringat med att packa, städa, röja, möblera om och slita som ett djur! Jag förbereder inför fotografering och visning av huset och helvete vad prylar man har som ska plockas undan. Jag lovade tjejerna att jag inte skulle slänga en enda pryl i deras rum utan bara packa ner i kartonger, de måste ges möjlighet att själva gå igenom sina saker tänker jag.

När jag står här och packar undan 20 års relation, 11 års äktenskap och 10 år av barnminnen så gör jag det inte med en klump i halsen - jag gör det med krokodiltårar rinnande nerför kinderna. Det känns som att jag våldför mig min familj och vårt hus! Det känns inte som vårt hem längre utan som ett visningshus, ingenting personligt finns kvar någonstans.

Men...mäklaren kommer nog bli nöjd för huset ser jäkligt stylat ut och borde göra sig bra på foton...bittersweet!