MÅ GOTT!

onsdag 5 oktober 2011

Livs- och / eller relationskris?!

Maken och jag har varit tillsammans i 17 år, sambo i 15 och gifta i 10. Just nu känns inte vår relation särskilt bra, vi bor under samma tak och vi koordinerar och samarbetar kring praktiska saker såsom hämta, lämna barn, matlagning, tvätt osv osv. That's it!

Den viktoperation jag genomgått kallas ibland för skilsmässo-operation, då många relationer som kanske inte var toppen från början tar slut i och med att ena parten helt plötsligt genomgår stor förändring. Lägg till detta en annalkande 40-årskris för min del, så har ni bilden. Jag mår inte bra alls i detta och maken mår väl inte heller toppen. Jag är en relations- och kommunikationsstyrd människa medan maken är en säkerhets- och trygghetspersonlighet. Jag saknar saker i vår relation som jag mer och mer börjar tro att maken inte har förmågan att ge mig. Jag är inte dummare än att jag förstår att "it takes two to tango" så jag inser ju att även jag har del i situationen.

Imorgon har vi vår första tid hos beteendeterapeut för att få hjälp med relationsterapi. Jag sover och mår dåligt pga att jag är ledsen över hela situationen som gör att vi hamnat här och maken sover dåligt för att kan inte tänka sig något värre än att gå och behöva prata med någon. Jag anser inte att vi har något val medan maken helst skulle vilja fortsätta stoppa huvudet i sanden och tro att det går över. Det går inte över av sig själv och jag anser att vi har en skyldighet både gentemot varandra och våra barn att ta hjälp.

Det som känns jobbigt för min del inför morgondagens möte är att det ska ske på annat språk. Jag ser nämligen att för att min man (som inte är svensk) överhuvudtaget ska kunna ta sig igenom samtalsterapi så måste det ske på hans språk. Ett språk som jag i och för sig också behärskar bättre än de flesta, men jag är ändå oroad över att orden ska komma ut fel och med fel nyans från min sida. Nåja, imorgon tar vi första steget vidare mot framtiden. Sen får vi se längs vägen hur den framtiden ska se ut......

5 kommentarer:

  1. Jobbigt, men stora förändringar i ens liv som din op, att man börjar plugga, byter jobb etc kan ju påverka en i en riktning som man inte riktigt tänkt sig.
    Låter som en god idé att provar terapi.
    Lycka till, kram!

    SvaraRadera
  2. Oj, så jobbigt. Men såååå bra att ni tar hjälp utifrån. Önskar att ni finner en väg vidare som ni båda mår bra av, och övriga familjen.

    kram

    SvaraRadera
  3. Stor kram. Även fast det kanske inte hjälper så mycket. Jag skulle nog gilla att vara gift med dig *om jag nu inte vore hetero.... men du fattar* men det hjälper nog inte heller så mycket kanske.

    Du är bra. Maken är nog också bra. Jag hoppas ni hittar och behåller varandra!

    SvaraRadera
  4. Tack tjejer! Första mötet gick bra, mitt mål var helt enkelt att få dit maken utan att han fysiskt skulle kräkas (vilket inte var långt ifrån) och att han skulle känna att det var ok gå tillbaka. Den manliga terapeuten hade helt klart hanterat ovilliga män förrut och han fick på ett väldigt smidigt och ofarligt sätt in min man i samtalet. Ingenting löstes igår, men vi har tagit första steget och börjat skrapa på ytan.

    SvaraRadera