Landat

Jag har kanske en två tre kartonger kvar att packa upp men i stort sett så har jag läget under kontroll. Jag har landat. Landat i mitt nya hem där jag vet att jag kommer att trivas. Jag andas obehindrat för första gången på väldigt länge och axlarna har sjunkit ner i den position de ska vara.

Skulder, pengar och nya tag

Har idag varit på banken och skuldsatt mig upp över öronen. I gengäld fick jag idag nycklarna till min alldeles egna lägenhet, en lägenhet som ska målas lite i helgen för att vara redo för flyttlasset som går på torsdag.

I samma ämne, pengar, kan jag konstatera att det är just pengar som kommer bli konfliktämnet i den här skilsmässan...tyvärr! Å andra sidan, hellre att att vi bråkar om pengar än om barnen. Lite så. Tid hos bodelningsman ska bokas snarast så att det blir rätt o riktigt, enligt lagstiftning. Soon to be X har nämligen egna idéer för hur han ska kompenseras för att jag alltid, under vårt äktenskap, gjort av med mer pengar än vad han gjort. Sen att det oftast är pengar som lagts på barnens kläder, skor, julklappar, kalaspresenter etc etc...verkar han inte riktigt greppa. Men, ilskan ska ut någonstans och just nu väljer han att lägga energin på just pengarna. Det är ok och kommer att lösa sig även det....

Målbild

Jag har oerhört många uttryck eller motton som jag tar till i alla möjliga och omöjliga lägen. Bl.a "Vad är det värsta som kan hända?", "keep it simple!" eller "allt är relativt". Meningar som kan uppfattas som floskler men som, om man faktiskt applicerar dom på rätt sätt, ger både ledning och styrka inför beslut.

Ett annat uttryck som jag främst använder i yrkessammanhang är "om man inte vet var man ska, hur ska man då veta när man är framme?" Det kopplar jag oftast till målstyrning och det självklara i att alla medarbetare på en arbetsplats måste veta åt vilket håll företaget är på väg och vad som är målet.

Nu jobbar jag en hel del med målstyrning även privat och just nu har jag en väldigt kortsiktig målbild i huvudet; när jag flyttat in i mitt nya boende och landat lite, kanske packat upp nån kartong eller två och känner att stället är beboeligt. DÅ. Då ska jag köpa den finaste champagnen jag kan hitta, ställa på kylning och hälla upp ett bad. Ett bad fyllt med bubblor och väldoft. Badrummet ska jag fylla med ljus och Spotify ska fylla lägenheten med min musik. Där i badet ska jag ligga med ett glas champagne och fira. Fira att jag är modig och att en ny fas i mitt liv har börjat. På allvar och på riktigt.

Det är min målbild just nu - då kommer jag veta att jag är framme! Sen börjar en ny resa....

Den flygande pallen

Ni vet de där tre benen? De tre benen som en pall behöver för att stå stadigt. De tre benen på pallen som kallas livet består av; familj / relationer, arbete och hälsa. Det sägs att det är ok att det skakar och är lite ostadigt i ett av de där benen, i taget. De andra två brukar påverkas ändå. Men de allra flesta människor klarar ändå att det skakar lite, i det ena benet...så länge de två andra känns stabila.

För min del kan sägas att pallen hänger i luften just nu, flygande liksom.

Familj / relationer - jag är mitt i skilsmässa och flytt, kommentarer överflödiga.

Arbete - skriver imorgon under gemensam överenskommelse med min arbetsgivare om att vi ska gå skilda vägar. Har tid på mig, men faktum kvarstår; 2013 måste jag hitta mig ett nytt jobb. Mycket osäker just nu, på vad jag vill göra härnäst.

Hälsa - Rejält förkyld just nu, men det kan man ju leva med. Lite mer allvarligt är att jag nästa vecka ska på ett läkarbesök. Ett läkarbesök där jag med största sannolikhet kommer få en diagnos. En diagnos som jag fick första gången för 16 år sedan men som sedan mer eller mindre drogs tillbaka för man var inte helt säker. En diagnos på en obotlig autoimmun sjukdom. En sjukdom som man inte har någon aning om hur den kommer att påverka framtiden för min del men som det med största sannolikhet är dags att börja medicinera mot nu.

Ja, så där uppe i luften hänger min pall som kallas livet just nu. Det lustiga är att jag känner mig mer mentalt stark än på länge, jag har ett lugn i min själ och jag mår faktiskt ganska bra! Jag tror det är väldigt starkt kopplat till min förmåga att gå rakt in i känslor, bearbeta och älta när tid är och hantera när det är dags. Jag har bearbetat sorg, rädsla och oro över både skilsmässo- och hälsodelen redan, under flera års tid. Arbetet är jag inte heller så bekymrad över, jag är duktig på det jag gör och har förmågan att kommunicera det. Det löser sig liksom!

Min pall flyger just nu, men jag finner lugn i att veta att den kommer landa igen. Jag landar alltid på fötterna och jag är säker på att min pall kommer landa på benen igen!

Delar bo

Då vi klarat av husfotografering, visningar och husförsäljning börjar det nu närma sig flytt. Först ut är jag som flyttar mitten av september, soon to be X flyttar mitten av oktober och nya ägarna av huset ska in sista oktober.

Lättnaden hos mig är enorm. Lättnad över att vi tillsammans, i samförstånd och nästan skämtsamt kan gå runt i huset och dela upp möbler. Vi tar hänsyn och vi utgår ifrån vad som passar in och får plats i de nya respektive hemmen. Idag har jag även börjat packa flyttkartonger och samförståndet fortsätter. Vi bråkar inte eller tjafsar om vem som ska ha vad. Vi ger och vi tar och när maken hade valt ut ett gäng kökshanddukar som han vill ha ledde det till skratt hos oss båda. Handdukarna han hade valt har nämligen min mormor broderat mitt namn på...för ca 35 år sedan. Nä, kanske inte just dom då...som ska hänga i hans nya kök...efter att vi separerat. 

Det finns inga bra skilsmässor, det är alltid en sorg att det man trott på inte blir som man tänkt sig. Men, det finns mindre hemska och smutsiga skilsmässor och jag känner absolut att vi går igenom en sådan. Vi är så totalt i överenskommelse att barnen inte får komma i kläm, vi respekterar fortfarande varandra som den andra föräldern till våra gemensamma barn och vi har fortfarande den största vilja att det faktiskt ska bli bra för den andra parten...även efteråt.

Dagen avslutades med att soon to be X på ett oerhört generöst och snällt sätt bytte glödlampa på min bil då jag frågade om han kunde visa mig hur man gör. Vi vill varandra väl och jag kommer absolut att hjälpa honom med vad det nu må vara framöver, för vi bryr oss fortfarande om varandra som människor.

Allt eller inget!

Lite så funkar jag, allt eller inget! Jag är ingen mellanmjölks-människa liksom. Så när jag är av är jag helt av, och när jag är på då är jag 110% PÅ! Jag är även av den fullkomliga övertygelsen att saker o ting oftast sker med en mening och att det oftast är bäst att bara "go with the flow!"

Så, när jag nu sitter här och tänker att jag de senaste åren har tagit tag i två utav de tre stommarna i livet, nämligen hälsan och familj/relation genom bl.a viktoperation och separation - så är det väl dags att ta tag i den tredje. Jobbet.

Nu visar det sig att jag får lite hjälp på vägen just kring den biten. Företaget jag jobbar på har bestämt sig för en annan strategi. Något som innebär att jag inte längre passar in i organisationen. Ägaren informerade mig häromdagen att de vill gemensamt komma överens med mig om att vi ska gå skilda vägar. "Gemensamt komma överens" innebär att de har full koll på att de inte har arbetsrättsliga grunder att säga upp mig på, vilket i sin tur innebär att jag idag informerat dom om hur jag ser att upplägget ska se ut. Det blir bra det här! Hur det än blir, så blir det bra...

Människor, relationer och guldkant i livet!

Jag har skrivit om det förut, det här med människor och relationer. Om hur svårt det kan vara och samtidigt något av det häftigaste som finns. Relationer med rätt människor i sin omgivning är ju det som gör livet värt att leva. Jag tycker oerhört mycket om att bli överraskad av nya bekantskaper, människor som totalt ställer mina eventuella fördomar på ända och som i positiv bemärkelse visar sig vara nåt helt annat än man först trodde. Sådana människor stöter man inte på så ofta, men när man gör det så är det så otroligt spännande att starta en ny relation. En relation som man nästan kan garantera kommer att tillföra positiva saker i ens liv!

När man dessutom stöter på en sådan människa i det mest oväntade och osannolika sammanhang, och när man efter två veckors bekantskap inte avslutar varandras meningar utan faktiskt säger EXAKT samma saker EXAKT samtidigt - då känns det som riktig guldkant i livet! När man oplanerat ramlar över en person som man helt naturligt och okonstlat, från dag 1, kan skratta, diskutera, reflektera, skämta och gråta tillsammans med - då tror jag inte man ska analysera allt för mycket utan bara omfamna och njuta av känslan som sprider sig i kroppen. Lite så...

När saker faller på plats!

Ikväll firar vi med champagne här i huset, soon to be X-maken och jag, tillsammans skålar vi för att vi idag skrivit kontrakt på husförsäljningen. Bara det att han och jag kan stå tillsammans i köket, höja glasen och konversera är så gigantiska steg framåt i den här processen att det är galet. Jag är så glad över att han släppt ilskan och hittat någon slags harmoni i det här. Han skrev dessutom på för en lägenhet i morse, så även det skålade vi för. En jättefin lägenhet som ligger i samma område som jag kommer att bo i, tillräckligt nära för att vara praktiskt och bra för barnen men fortfarande tillräckligt långt ifrån för att vara bekvämt för oss vuxna.

Efter ett skakigt dygn med bara ett par som la bud på utgångspriset så var det gudskelov ett par till som gav sig in i leken i morse. De började med att öka 125 000 i första budet och sen rullade det på ett tag. Slutade med att första paret la sig högst och vi har nu skrivit kontraktet. Vinsten ger mig och soon to be X en rejäl ekonomisk buffert att dela på, även efter insatser i nya lägenheter. Skönt! Det ger oss båda en viss trygghet i framtiden.

Sen höjer jag även glaset för mig själv för att jag helt oplanerat, oförhappandes hittat en väldigt fin guldkant i livet. En makalöst fin guldkant!

Nu...

...är äntligen visningarna av huset över. Första visningen i söndags och den andra ikväll. I söndags ramlade folk in 40 minuter innan utsatt tid och eftersom mäklaren inte hunnit på plats än så såg jag ingen annan råd än att släppa in dom. Tjugoåtta par kom i söndags och 11 skrev upp sig som intressenter. Ikväll kom 11 nya par och några av söndagens, fler skrev upp sig. Jag har inget att jämföra med, men mäklaren verkar nöjd och tror "att det ska nog gå bra det här". Imorgon förutsätter jag han gör skäl för sitt arvode och får förhoppningsvis igång en riktigt bra budgivning. Allt som krävs är ju 3-4 stycken som faktiskt är genuint intresserade av att bo här.

NU kan vi leva i huset igen. Nu kan jag slappna av lite kring det anala plockandet och städande jag hållt på med de senaste veckorna - Pust!

Håll en tumme eller två för oss nu, för att det går bra imorgon!

Jag lever..

..det gör jag. Men med fotografering av huset förra veckan och visning nu på söndag så är det knappt. Tur man hittar andra saker (eller människor i det här fallet) som kan ge en energi. Mår under omständigheterna rätt bra och veckan på Kreta var lika underbar i år som förra året. Den gav också energi!