Landa lite...

Min värld snurrar på i 180 knyck just nu, jag kommer att tvingas driva hela denna separation på egen hand. Maken bråkar inte, men han har inte energin eller viljan att delta i de praktiska sakerna som måste på plats längre fram. Jag kontaktar mäklare, jag har hittat nytt boende, jag fångar upp barnen i deras funderingar, jag ringer bank, jag tar fram papper, jag ser till att maken skriver på, jag städar och röjer inför mäklarbesök, jag, jag, jag, jag...jag gör! Mitt i detta så förväntas jag jobba också...det går sådär kan jag säga! Jag har stor förståelse hos både chef, kollegor och medarbetare så det känns ok men känslan av att bara vara fysiskt närvarande är tärande den också. Mentalt är jag överhuvudtaget inte med i matchen på jobbet...

Vi (eller jag då) har bestämt att vi kör lite "varannan-vecka" med barnen här hemma i huset till att börja med, för att vänja både oss själva och dom med tanken att ta ensamt ansvar. Den här veckan är makens vecka med tjejerna och jag kommer imorgon att "flytta ut", jag får låna en lägenhet inne i stan där jag kommer att bo fram tills på söndag.

Jag behöver det! Jag behöver komma iväg ett par dagar och landa lite från mina 180 knyck. Maken behöver det, för oavsett vad han själv tror så ser jag och alla andra runt omkring att han mår mycket bättre och har det roligare med barnen när jag inte är i närheten. Det har varit tydligt för så många...så länge...

För att ladda energi har jag bokat upp trevligheter hela långhelgen, middagar med väninnor, träff med gamla klasskompisar och promenader med fd kollegor. Total ego-helg i storstan alltså!