Testa nya saker

Att prova nya saker och nya vägar i livet ska ju vara bra för synapserna i hjärnan påstås det...Jamen då så. Då har jag nu provat lite nya saker;

1.När jag ringde X i hans hem kl 21.30 igår för att fråga om tjejernas gympaskor så var det en kvinna som svarade. Det var nytt för mig! Vi pratar alltså om en X som i månader gått omkring som den största martyr som går i ett par skor, en X som varenda gång jag befunnit mig i närheten har sett ut som sju svåra år och "det är sååååå synd om mig"! (sen att bekanta och vänner berättat att när jag inte varit i närheten så har han sett allt annat än olycklig ut är en annan sak). Den X:en hade alltså igår kvinnligt besök i sitt hem, som han dessutom tyckte var lämpligt svarade i hans telefon. Efter att jag lagt på luren var jag tvungen att stanna upp. Stanna upp och känna efter - "hur kände jag inför det här?". Två reaktioner kom som ett brev på posten; Först; oerhört lättat och glad för hans skull över att han uppenbarligen träffat någon som han ville bjuda hem en måndagskväll och jag hoppas verkligen att det är någon som är rätt för honom. Sen: så fullkomligt, skogstokigt förbannad över att han låter denna kvinna svara i hans telefon då en av våra döttrar endast 20 minuter tidigare försökt ringa samma nummer. Det hade alltså lika gärna kunnat vara en av mina tjejer som bemötts av en kvinna i andra änden av telefonen när de försöker ringa sin far. Det är F-N inte ok någonstans!!! Inte nu. Inte på det sättet. Den åsikten delgav jag min X idag när vi träffades hos mäklaren. Ett besök som leder mig till nästa sak jag idag provat för första gången;

2. Idag har jag under ca 3 timmar kunnat benämna mig själv miljonär! Förmodligen för både första och sista gången. Under ett par fjuttiga timmar, innan banken gick in och gjorde det de skulle, så kunde jag stoltsera med drygt en miljon kronor på kontot. Sen att skatteverket ska ha en stor bit av kakan också försöker jag förtränga. Hårt!

Mina synapser har utvecklats hårt det senaste dygnet med andra ord. Kan räcka ett tag nu...om ni frågar mig.

Dagen efter kvällen före

Soffhäng är parollen idag! Sliten, trött och lite mörbultat men ändå med en hel del endorfin-depåer påfyllda ligger jag idag på soffan och lyssnar på musik. Bara det och inget annat. Mår toppen i mitt nya hem och mår bra i livet. Lite så.

Personligt eller privat?

Jag har många gånger i mitt yrkesverksamma liv reflekterat över skillnaden i att vara personlig eller privat med medarbetare och kollegor. I min roll som chef har jag naturligt valt att göra tydlig skillnad på mitt privat- och yrkesliv. Jag är absolut personlig med både mina medarbetare och mina chefskollegor, men aldrig privat! Anledningarna är många men en utav dom är att jag av erfarenhet vet att det på alla arbetsplatser finns människor som drivs utav, och gottar sig i, att skvallra om andra. Skvaller som i de allra flesta fall utvecklas som barnens viskningslek på dagis. En sak blir nåt helt annat längs vägen. Är informationen inte tillräcklig smaskig från början så finns det alltid de som hejdlöst bygger på den med egna fantasier och väldigt kreativt fyller i luckorna.

I de flesta fall kan det uppfattas som oskyldiga saker som sprids men då jag inte anser att någon annan människa har rätten att avgöra vad som kan anses vara oskyldigt i mitt liv så håller jag mitt privatliv just privat. Idag har jag tyvärr fått uppleva att det inte alltid hjälper. En fin person, som har samma ståndpunkt som jag i frågan, fick idag en rent fräck och väldigt privat fråga av en kollega. En kollega som skapat ett eget rykte baserat på lösryckt andrahandsinformation från mig. Information som spätts på längs vägen. Oavsett om det var oskyldig och ointressant information så kan jag inte låta bli att både förundras och bli förbannad över fenomenet. Vad ger denna person rätt att gräva i andras privatliv? Och med vilket syfte? Även om det i just det här specifika fallet knappast handlade om något skadligt eller smaskigt rykte så kan jag inte låta bli att fundera på hur många människor som faktiskt blir sårade och skadade längs vägen av just sådana här obetänksamma djungeltrummor.

Jag försöker lära mina döttrar att har de inte något snällt eller konstruktivt att säga till eller om någon annan så kan de hålla tyst! Det borde fler vuxna lära sig också. 

Resa, landa och vänner

Man vet att man är känslomänniska när man blir tårögd av att skriva en inbjudan till sina vänner. Vänner som är ovärderliga för mig och som jag nu vill ge tillbaka till.

"Underbara, fantastiska vänner!


Att leva är att resa, att ständigt vara på väg. Ibland går man vilse och ibland är man tvungen att stanna upp en stund för att se åt vilket håll man ska gå. Ibland är man tvungen att be om hjälp för att hitta vägen och ibland räcker det gott med att veta att någon följer en längs stigen som sällskap.

Ibland stormar det rejält under resans gång och då är det extra värdefullt att veta att hjälp finns inom räckhåll om man behöver det. Att om man ropar på hjälp så har man människor runt omkring sig som skulle släppa allt för att komma till undsättning! Tillslut hamnar man någonstans som förhoppningsvis känns som hemma, hemma i kropp och själ och man får möjlighet att stanna och vila upp sig en stund innan nästa resa börjar.

Jag har gjort en oerhört tuff resa det senast året, det har stormat rejält och jag har många gånger funderat på om jag är på rätt väg överhuvudtaget. Ni, just ni kära vänner, har funnits i min närhet och följt mig på stigen. Ni har lyssnat, stöttat, ifrågasatt, bekräftat och bidragit med både boenden, goda råd och skratt. Det är jag så oerhört tacksam för! Nu har jag hittat hem! Jag har landat med ro i själen och mår bättre än jag gjort på väldigt länge.

Därför vill jag fira! Fira att jag har landat, fira att jag har så fantastiska vänner, fira att jag har flyttat in i nytt boende och fira (lite grann i alla fall) att jag har den stora ynnesten att få bli ett år äldre. Stanna upp och fira innan jag tar mig an nästa resa, vad den nu än må bli.

Så, den 10 november kl 18.00 är ni välkomna hem till mig på vad vi väl kan kalla FIRANDE! Vänner, tjejer, kvinnor - låt oss fira styrkan i vänskap och vad den betyder för oss alla under resans gång. Låt oss dricka champagne, skratta högt och länge och dansa på bordet om vi känner för det!

OSA senast 31 oktober och sängplatser finns för den som stupar av champagnedrickandet och dansandet."

Det nya livet

Mitt nya liv har börjat. Livet där jag har barnen varannan vecka och de andra veckorna får fokusera på att aktivera mig för att inte sakna ihjäl mig. Just nu flexar vi lite däremot så även nästa vecka, vilket egentligen är X's vecka, kommer jag att ha dom hos mig onsdag - fredag. Vi försöker hitta lösningar för att hjälpa varandra med bokade resor och jobbaktiviteter, det känns bra att vi kan ha den kommunikationen.

Den andra, sk "barnfria" veckan har jag mest tillbringat med att fixa i lägenheten, Det är mycket nytt man får prova på som skild kvinna; tapetsera, koppla lampor, skruva upp hyllor med hjälp av gipsexpanders etc etc. Jag har inte tummen mitt i handen som tur är, och tycker att det är skönt att veta att man klarar det mesta - om man bara vågar prova! Sen kör jag lite på devisen att det mesta går att ordna med byggsilikon och gipsskruv!

Nu har jag och tjejerna fredagsmys med kanelbullar och saft...eller ja, det är vin i mitt glas. Det känns som att även de landat i vårt nya hem och trivs ganska bra, oerhört skönt att se dom acklimatisera sig till det nya.

Landat

Jag har kanske en två tre kartonger kvar att packa upp men i stort sett så har jag läget under kontroll. Jag har landat. Landat i mitt nya hem där jag vet att jag kommer att trivas. Jag andas obehindrat för första gången på väldigt länge och axlarna har sjunkit ner i den position de ska vara.

Skulder, pengar och nya tag

Har idag varit på banken och skuldsatt mig upp över öronen. I gengäld fick jag idag nycklarna till min alldeles egna lägenhet, en lägenhet som ska målas lite i helgen för att vara redo för flyttlasset som går på torsdag.

I samma ämne, pengar, kan jag konstatera att det är just pengar som kommer bli konfliktämnet i den här skilsmässan...tyvärr! Å andra sidan, hellre att att vi bråkar om pengar än om barnen. Lite så. Tid hos bodelningsman ska bokas snarast så att det blir rätt o riktigt, enligt lagstiftning. Soon to be X har nämligen egna idéer för hur han ska kompenseras för att jag alltid, under vårt äktenskap, gjort av med mer pengar än vad han gjort. Sen att det oftast är pengar som lagts på barnens kläder, skor, julklappar, kalaspresenter etc etc...verkar han inte riktigt greppa. Men, ilskan ska ut någonstans och just nu väljer han att lägga energin på just pengarna. Det är ok och kommer att lösa sig även det....

Målbild

Jag har oerhört många uttryck eller motton som jag tar till i alla möjliga och omöjliga lägen. Bl.a "Vad är det värsta som kan hända?", "keep it simple!" eller "allt är relativt". Meningar som kan uppfattas som floskler men som, om man faktiskt applicerar dom på rätt sätt, ger både ledning och styrka inför beslut.

Ett annat uttryck som jag främst använder i yrkessammanhang är "om man inte vet var man ska, hur ska man då veta när man är framme?" Det kopplar jag oftast till målstyrning och det självklara i att alla medarbetare på en arbetsplats måste veta åt vilket håll företaget är på väg och vad som är målet.

Nu jobbar jag en hel del med målstyrning även privat och just nu har jag en väldigt kortsiktig målbild i huvudet; när jag flyttat in i mitt nya boende och landat lite, kanske packat upp nån kartong eller två och känner att stället är beboeligt. DÅ. Då ska jag köpa den finaste champagnen jag kan hitta, ställa på kylning och hälla upp ett bad. Ett bad fyllt med bubblor och väldoft. Badrummet ska jag fylla med ljus och Spotify ska fylla lägenheten med min musik. Där i badet ska jag ligga med ett glas champagne och fira. Fira att jag är modig och att en ny fas i mitt liv har börjat. På allvar och på riktigt.

Det är min målbild just nu - då kommer jag veta att jag är framme! Sen börjar en ny resa....

Den flygande pallen

Ni vet de där tre benen? De tre benen som en pall behöver för att stå stadigt. De tre benen på pallen som kallas livet består av; familj / relationer, arbete och hälsa. Det sägs att det är ok att det skakar och är lite ostadigt i ett av de där benen, i taget. De andra två brukar påverkas ändå. Men de allra flesta människor klarar ändå att det skakar lite, i det ena benet...så länge de två andra känns stabila.

För min del kan sägas att pallen hänger i luften just nu, flygande liksom.

Familj / relationer - jag är mitt i skilsmässa och flytt, kommentarer överflödiga.

Arbete - skriver imorgon under gemensam överenskommelse med min arbetsgivare om att vi ska gå skilda vägar. Har tid på mig, men faktum kvarstår; 2013 måste jag hitta mig ett nytt jobb. Mycket osäker just nu, på vad jag vill göra härnäst.

Hälsa - Rejält förkyld just nu, men det kan man ju leva med. Lite mer allvarligt är att jag nästa vecka ska på ett läkarbesök. Ett läkarbesök där jag med största sannolikhet kommer få en diagnos. En diagnos som jag fick första gången för 16 år sedan men som sedan mer eller mindre drogs tillbaka för man var inte helt säker. En diagnos på en obotlig autoimmun sjukdom. En sjukdom som man inte har någon aning om hur den kommer att påverka framtiden för min del men som det med största sannolikhet är dags att börja medicinera mot nu.

Ja, så där uppe i luften hänger min pall som kallas livet just nu. Det lustiga är att jag känner mig mer mentalt stark än på länge, jag har ett lugn i min själ och jag mår faktiskt ganska bra! Jag tror det är väldigt starkt kopplat till min förmåga att gå rakt in i känslor, bearbeta och älta när tid är och hantera när det är dags. Jag har bearbetat sorg, rädsla och oro över både skilsmässo- och hälsodelen redan, under flera års tid. Arbetet är jag inte heller så bekymrad över, jag är duktig på det jag gör och har förmågan att kommunicera det. Det löser sig liksom!

Min pall flyger just nu, men jag finner lugn i att veta att den kommer landa igen. Jag landar alltid på fötterna och jag är säker på att min pall kommer landa på benen igen!

Delar bo

Då vi klarat av husfotografering, visningar och husförsäljning börjar det nu närma sig flytt. Först ut är jag som flyttar mitten av september, soon to be X flyttar mitten av oktober och nya ägarna av huset ska in sista oktober.

Lättnaden hos mig är enorm. Lättnad över att vi tillsammans, i samförstånd och nästan skämtsamt kan gå runt i huset och dela upp möbler. Vi tar hänsyn och vi utgår ifrån vad som passar in och får plats i de nya respektive hemmen. Idag har jag även börjat packa flyttkartonger och samförståndet fortsätter. Vi bråkar inte eller tjafsar om vem som ska ha vad. Vi ger och vi tar och när maken hade valt ut ett gäng kökshanddukar som han vill ha ledde det till skratt hos oss båda. Handdukarna han hade valt har nämligen min mormor broderat mitt namn på...för ca 35 år sedan. Nä, kanske inte just dom då...som ska hänga i hans nya kök...efter att vi separerat. 

Det finns inga bra skilsmässor, det är alltid en sorg att det man trott på inte blir som man tänkt sig. Men, det finns mindre hemska och smutsiga skilsmässor och jag känner absolut att vi går igenom en sådan. Vi är så totalt i överenskommelse att barnen inte får komma i kläm, vi respekterar fortfarande varandra som den andra föräldern till våra gemensamma barn och vi har fortfarande den största vilja att det faktiskt ska bli bra för den andra parten...även efteråt.

Dagen avslutades med att soon to be X på ett oerhört generöst och snällt sätt bytte glödlampa på min bil då jag frågade om han kunde visa mig hur man gör. Vi vill varandra väl och jag kommer absolut att hjälpa honom med vad det nu må vara framöver, för vi bryr oss fortfarande om varandra som människor.