För att jag vill!

Jag har faktiskt aldrig, under mina 25 år som rökare, försökt sluta tidigare. Jag har aldrig velat sluta röka helt enkelt! Under båda mina graviditeter så höll jag upp - men jag såg det aldrig som att jag slutat. Jag ställde redan från början in mig på att så fort jag fött och ammat klart så skulle jag åter träffa min gamla kompis, ciggen. Korkat? Absolut! Nu vill jag lägga av med rökandet, min man har tjatat om detta sedan vi träffades i stort sett (vilket är 16 år sedan) eftersom han fullkomligt hatar rökning - men hans tjatande har jag aldrig brytt mig om. Först nu, när jag har bestämt detta själv så känns det faktiskt ok att tänka sig att jag ska göra slut med den där kompisen. Det är mitt val, motivationen är hög och jag gör det för min skull och för att jag inte vill att mina döttrar ska växa upp med en rökande mamma. Tittar man bakåt så ser jag ju vad det inneburit för mig och min mamma. Det funkar liksom inte att övertyga en tonåring att inte börja röka om man i nästa sekund tänder en cigg själv.