Korten på bordet!

Det här är min blogg och den handlar om mig. I morgon ska jag göra en viktoperation och det tänker jag inte hymla med (insåg nämligen att jag i tidigare inlägg varit aningen kryptisk). Jag har bantat i 19 år och säkert bantat bort över 100 kg under mitt vuxna liv. När jag i april ställde mig på vågen och insåg att jag exakt på kilot vägde lika mycket som jag gjorde när jag klev in på viktväktarna första gången, för 18 år sedan - då kände jag att nu räcker det! Jag kan inte fortsätta att misshandla min kropp med denna jojo-effekt på vågen.

Jag har inga som helst problem med att gå ner i vikt, mitt problem är att jag inte klarar av att inte gå upp igen och det är därför jag gör denna operation. Jag behöver ha verktyget just för att inte gå upp igen och för att slippa tillbringa mina nästa 20 år med att ständigt banta. Båda mina föräldrar är kraftigt överviktiga och om jag inte gör ett aktivt val så har jag både diabetes, gikt och högt blodtryck att se fram emot. Det handlar inte om "om" för min del, det handlar om "när". Jag fyller 40 nästa år och min övervikt har de senast åren gått från att ha handlat om utseende till att faktiskt handla om min hälsa.

Jag kommer att göra en Gastric Sleeve operation, det innebär att man genom titthålskirurgi gör om magsäcken till ett smalt rör. Till skillnad från Gastric Bypass så rör man inte tarmarna, både övre och undre magmun blir därför kvar intakta.

Jag har valt att betala själv för denna operation och göra den på en privatklinik. Det gör jag av olika anledningar, dels är jag 6kg för "lätt" för att fall in under landstingets kriterier och dels var det viktigt för mig att kunna styra när i tiden jag gör detta. Tiden efter operationen är oerhört viktig då matintag och beteende ska omprogrammeras, att ha möjligheten att göra detta under lugna former och med full fokus i Thailand kändes perfekt för min del. Vid kliniken jag har valt ingår ett treårsprogram med uppföljning, både dietist och psykolog kommer att följa mig under de närmaste åren och även det känns nödvändigt. Jag vet att mitt problem till stor del sitter i huvudet och inte i magsäckens storlek, operationen är ett verktyg men att ändra beteende och relationen till mat måste angripas även på det psykologiska planet.

Så, ni kan ju hålla en tumme eller två för mig imorgon. Panikångesten är stor just nu, inte för att jag ångrar mitt val utan för att jag har total ångest över att sövas. Jag har bara varit under narkos en gång tidigare och det var ett akut akut-snitt med min yngsta dotter. Då gick det sex minuter från beslut till att hon var född, så tid för dödsångest fanns liksom inte.

Jag räknar inte med att kunna sova så många minuter i natt, så jag kanske inte blir så svår-sövd i alla fall....